- Stora melodier. Stora arrangemang. Orkestralt, med stråkar och pukor, det ska låta dramatiskt. ”More is more”, inte så mycket ”less”… Tidigare har jag oftast låtit musiken ta den väg den vill, mina album kan bli lite splittrade, eller varierade. Men den här gången har jag bestämt mig, jag har mina ledord.
Orup har just spelat upp sin nya singel, ”Tiden bara gick”, och vi pratar influenser. Scott Walker, The Killers, och Marc Almond. Och Pet Shop Boys såklart; på omslaget till singeln poserar Orup i en t-shirt med tryck från omslaget till deras ”Actually”-skiva från 1987. ”Tiden bara gick” är första låten i en planerad lång rad, som alla kommer att släppas för sig själva, och kanske, kanske inte, kommer att resultera i ett album så småningom. Det är ett nytt sätt att jobba för Orup; ett han har längtat efter.
- Jag har tjatat om det i tio-femton år, att slippa ha albumet som mål hela tiden. Jag har alltid varit låtstyrd, även när jag lyssnar på andras musik, jag har aldrig koll på vilka skivor låtarna kommer ifrån. Dessutom är det roligast att göra låtar när de kommer ut snabbt, jag vill slippa pausa i två år för att göra ett nytt album.
För första gången sedan ”Stockholm och andra ställen” släpptes 1992 har Orup också varit med och producerat låtarna själv. Och det hörs, det finns en tydlig linje mellan syntpopbombastiska ”Stockholm” eller trummaskinerna på ”Du ska bli kvitt denne man”, och den vemodigt romantiska stora ljudbild Orup jobbat fram på ”Tiden bara gick”.
- Förut har jag alltid sagt att en låt ska kunna liras på en akustisk gitarr och fortfarande vara lika bra, men det är inte sant. Det är någon sorts myt. Vissa låtar behöver vissa typer av arrangemang, så jag har jobbat hårt med det. Varje låt har tagit en månad, i vanliga fall brukar det ta två dagar.
Men vi kanske ska backa bandet lite; en kort historik. Orup började sin musikaliska karriär som sjuttonåring i diskorockbandet Intermezzo, som bland annat fick en stor hit med anti-militärtjänst-låten ”Kom och ta mig” 1980. Därefter startade han bandet Ubangi tillsammas med Cia Berg; de gjorde postpunkdisko och uppträdde med stora spermier hängandes från taket. Cia Berg och Orup gick vidare i Thereisno Orchestra under ett par år i mitten av åttiotalet, innan deras vägar skildes åt. Och det är här någonstans den artist vi känner idag börjar ta form. 1987 släpptes Orups debutsingel ”Är du redo”, kort därefter följd av ”Jag blir hellre jagad av vargar”. Orup turnerade runt landet med Eva Dahlgren, Ratata och Roxette, och när albumet ”Orup 1″ släpptes 1988 var han redan en stjärna. Folk bad om Orup-frilla på hårsalongen. Orup utsågs till landets bäst klädde man. Uppföljarskivan ”Orup 2″ sålde i en kvarts miljon exemplar.
- Jag hade hållit på så många år utan att få uppskattning, så det är klart att det var kul. Men jag fick en liten konstnärlig backlash efter andra skivan när det hade blivit så stort. Det var då jag gjorde den engelska plattan, ”Orupean songs”. Jag hade målat in mig i ett hörn, folk hade fått en så jävla bestämd uppfattning om vem jag var, den rolige killen med hatten som gjorde klatchiga refränger, och jag fick någon sorts ”jag-är-George-Michael”-knäpp. I efterhand är det helt sjukt, när man strävat efter något så länge, och så äntligen har det – då gnäller man, ”ååh, jag är så känd”. Snark.
Under 90-talet fortsatte Orup att släppa skivor, och hade hits som melankoliska ”Vid min faders grav”, ”Som isarna när det blir vår”, ”Jag kommer över dig”, och såklart tidigare nämnda ”Stockholm”. Men 00-talet började med en sex år lång paus från skivsläppandet. Orup fick två barn, och samtidigt en kreativ kris. Planerna på att jobba som låtskrivare åt andra gick sådär, och inte förrän han skrev ”Det gör ont” åt Lena Philipsson, ett samarbete som fortsatte med både krogshow och skivor, släppte det, och Orup kom tillbaka med egna albumet ”Faktiskt” 2006.
Orups 10-tal tar avstamp i en annan sinnesstämning. En mer avslappnad, kanske. Orup tycker inte längre att det är särskilt jobbigt att bli äldre som popstjärna. Och han har nått någon sorts fred med sina gamla hits, låtar som idag är inpräntade i den svenska folksjälen som klassiker.
- Jag har dubbla känslor för de där låtarna. Jag älskar dem, är jättestolt, men samtidigt står de i vägen för allt nytt. Jag skulle kunna skriva världens bästa låt; den har ändå ingen chans mot de gamla. Men det är ett ok jag bär med glädje.
I början av maj spelade Orup sitt första album, ”Orup 1″ från 1988, från början till slut på Debaser i Stockholm, med originalbandmedlemmarna. En återblick till förr, kanske lite nostalgiskt, men också ett återupptäckande av albumspår som redan då hamnade i skuggan av megahitsen. Och de nya Orup-låtar som släpps under 2010 är också en del av ett retrospektivt återupptäckande av historien.
- Både texterna och musiken tar avstamp i dåtiden, och avspeglar den i nuet. Det handlar om hur saker som händer när man är yngre formar en, och vad det säger om vem man är idag. Jag börjar bli äldre, och jag tror man förändras mindre med åren, man tenderar att stagnera i vad man tycker om saker, allt från musik till andra människor. Det skulle kännas konstigt för mig att skriva en låt om hur jag träffar en tjej på stan och blir nykär, det händer inte idag som det gjorde när man var 20.
För första gången har Orup inte skrivit låttexterna själv, utan tagit hjälp av Johan Kinde, känd från Lustans Lakejer och också nära vän till Orup sedan mitten av åttiotalet.
- Jag har jobbat så hårt med arrangemangen den här gången, så när jag kom till texterna så hade jag inte orken. Jag försökte, men det blev inte riktigt bra. Så jag ringde Johan. Han är jävligt duktig, vi har liknande musiksmak, han vet vad jag menar och vad jag tycker. Han har också själv alltid skrivit rätt dramatiska melodier och texter, men har inte riktigt rösten att få dem så stora, så jag tror att han tycker det är rätt kul att texterna får den platsen de förtjänar i låtarna.
Första singeln ”Tiden bara gick” handlar om en man och hans första kärlek, de har gått åt varsitt håll, och när han återser henne många år senare har det gått rätt snett i hennes liv.
- Jag har inte varit med om exakt det själv, inte Johan heller. Men alla har haft vänner som gått en annan väg, det behöver inte vara så dramatiskt att personen har börjat knarka, men att man utvecklats åt olika håll trots att man en gång varit så nära varandra.
Orups privatliv då? Fritidsintressen? En kanske okänd sida av Orup är geeken. Han har en Buffy The Vampire Slayer-nyckelring, Star Wars-t-shirts, spelar datorspel och har egen klan, och älskar science fiction-epos-tv-serierna Battlestar Galactica och Torchwood. Möjligen ett något oväntat personlighetsdrag hos en av landets mest folkkära artister.
- Jo, jag har väl läst en och annan Buffy-bok. Jag har alltid gillat hobbys. Jag jagade i en massa år och blev helt torsk på det. En period samlade jag på fotbollsfigurer, jag kunde ringa någon snubbe i Italien och bjuda flera tusen spänn för en gubbe. Jag sitter aldrig och fikar med mina kompisar eller zappar framför tv:n, min tid går åt till andra saker, och ofta går jag in i dem väldigt hårt. Det finns väl en nördighet i det.
- Men jag har aldrig varit nördig med musik. Jag kan inte alla Pet Shop Boys-b-sidor, jag läser inte biografier, jag kan inte så mycket om mina hjältar. Däremot tänker jag mycket på själva musiken, och kan deras hantverk. Och jag uppskattar band och artister som sätter en ära i bilder och kläder. Jag gillar ABBAS musik, men kan ändå ha svårt för dem på grund av deras urusla stilkänsla, sådant stör mig. Däremot kan jag älska Per Gessle för att hans texter visserligen inte betyder någonting, men är så snygga att läsa och titta på.
